King of my castle

Efter kvällens öl på Kings Head med Camilla och Pelle + vänner så har det gått upp för mig att jag inte kan skilja på Gunnebo Slott och Versailles. Det finns också en väldigt stor risk att jag inte kan stava till Versailles.

Hur som haver så innebär detta att alla som funderar på att någon muta mig med i slottsweekend så går det lika bra att bjucka på tjugo kronor på vagnen som att fixa flygresa ner till Paris.

Bara så att ni vet.

Som om inte denna info vore nog så kan jag meddela att min favoritlåt för dagen är denna:

Albion

Jag har kommit hem till Göteborg och sitter mitt under Mahjong och Spin City och funderar över brittisk engelska. Jag har inte varit i England sedan våren 2005 och har rätt risig koll på allt som inte är two bob cunts, The Premiership eller afternoon tea.

Jag funderade som sagt över språket och fick för mig att det absolut viktigaste om man ska prata brittisk engelska är att man säger Doc Martens istället för Doctor Martens. Om någon med lite mer Englandsmeriter än otaliga rundor med Britons på AoE II har lust att bekräfta eller dementera denna teori så är jag väldigt tacksam.

Phantom limb

Jag har fått ett e-brev från Javier Witherspoon med texten "Cheap classy watches are hard to resist" det är väldigt svårt att låta bli att öppna det.

Annars så sitter jag inne på min e-post och ska skriva ett seriöst e-brev till en av mammas business associate som i nuläget börjar "Jag vet att du heter Anders men är det okej om jag kallar dig Bärsa?". Jag vet inte riktigt varför jag skulle vilja kalla honom Bärsa.

Bend & break

Om jag hade varit med i Made så hade jag velat komma med i Cirque du Soleil. När jag tänker efter så är det nog min största dröm i hela världen just nu. Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad man gör i Cirque du Soleil men det verkar väldigt skönt att vara en del av det även om jag gissar att det kan bli svårt för någon som inte ens klarar att sitta i skräddarställning.

Friday night at the drive-in bingo

Mitt under en gårdagskväll som innehåll min egen perfekta skånska, Paradise Hotel-Cimon- och Henrik Zetterberg-kopior i baren, Spotifyrappakalja, topplistor över vad som egentligen är bra med Norge, Lillefot och Blair Underwood så vändes hela NH upp-och-ner när en kille i bredrandig t-shirt och är så otroligt lik Bassetts lakritsgubbe. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig.

Helgen v. 48

Detta är visserligen mer än en vecka försent men jag bjuckar ändå på den smäckra bingobrickan jag gjort så att alla har nåt att fylla under Helgen v. 48 nästa år. Håll till god mina kära vänner.

Waterfall

En annan sak jag upptäckte i torsdags och fredags är att jag inte längre behöver dricka alkohol för att det ska börja snurra i skallen. Det är numera fullt tillräckligt att för min egen del att titta på vattnet som strömmar ner i pissoaren åtminstone om det kombineras med enbärsdoften inne på NH:s toaletter.

For the price of a cup of Passoã

När var i tjugoårsåldern var Passoã väldigt hett. Jag vet egentligen inte hur hett det var men för mitt otränade öga så kändes det extremt spännande. Snygg flaska, nån klubb på Storan och den förtjusande lilla knorren över A:et som jag inte hade en aning om vad den gjorde för uttalet. Dessutom smakade den frukt vilket pre-Calvert/Cola alltid var ett enormt plus.

Ändå så lyckades jag aldrig smaka på det. Ingen jag kände drack det någonsin och jag tror aldrig jag kom iväg till Storan heller. Kort därefter la sig hypen. Det kan ha varit så att jag blandat ihop åren och att storhetstiden i själva verket var när jag gick i gymnasiet och att det sedan fadade ut när jag var i Italien. Hur det än ligger till med den saken så försvann i alla fall Passoã ur mitt blickfång och därmed ut ur min verklighet.

I fredags dök den upp igen och visst höll den sin exotism även efter provsmakandet. En perfekt blandning mellan Fanta Exotic och Festis Cassis. Trots dess söta smak finns det en viss beska hos mig själv när jag tänker tillbaka på det. Att jag inte lätt den stå kvar som en mystisk relik från forna Göteborgsnätter, att den inte fick ha sitt outgrundliga ã ifred. Jag var prompt tvungen att vara där och pilla.

Min bevikelse över detta lindrades dock av två väldigt roliga saker.

Nummer Ett. Fredrik utfärdade en officiell varning för att äta McNuggets för ivrigt. Det hade för honom slutat i en redig currydippfläck i sängen.

Nummer Två. Min kär syster Alva avslöjade att hon fortfarande inte kan hoppa i vatten utan att hålla för både näsa och öron.

I grew old in just one day

Jag ska sluta gnälla. MEN. Det måste vara ett tecken på att man är väldigt gammal när man är på en hiphop/rnb/soul-klubb full med dansande glada människor och den enda låt i hela världen man vill höra är Springsteens Youngstown, eller?

Sunday morning

Efter som jag gillar att vad som är mest av saker och ting så tänkte jag bjucka på två grejer jag kom på igår. Eller jag kom väl kanske på dom tidigare men kom att tänka på dom igår. Det är dessutom inte omöjligt att någon annan kommit på samma sak innan men jag tänker ändå lägga fram det som saker jag kommit fram till.

Nummer Ett. Det häftigaste i hela världen är när Bruce Springsteen sjunger what them racket boys could do istället för what those racket boys could do i Atlantic city. Sen jag köpte The Essential Bruce Springsteen på Skivfyndet på Frölunda Torg har jag tänkt på just den raden kanske en miljon gånger och varje gång tänkt att måste vara det tuffast som någonsin ägt rum.

Det skulle kunna vara en ganska lätt grej att själv lägga sig till med men jag har fortfarande aldrig känt mig tillräckligt häftig för att på ett avslappnat sätt kunna slänga in ett them där det ska vara those när jag pratar min knackiga sitcom-engelska.

Nummer Två. Dom människorna som är mest indie i hela världen är dom som har en röd The Radio Dept.-tröja med texten i vitt. Det enda jag kunde komma på som försöker konkurrera är när folk har Smiths-skivor med spruckna omslag men det är ändå inte i närheten av The Radio Dept.-människorna.