När var i tjugoårsåldern var Passoã väldigt hett. Jag vet egentligen inte hur hett det var men för mitt otränade öga så kändes det extremt spännande. Snygg flaska, nån klubb på Storan och den förtjusande lilla knorren över A:et som jag inte hade en aning om vad den gjorde för uttalet. Dessutom smakade den frukt vilket pre-Calvert/Cola alltid var ett enormt plus.
Ändå så lyckades jag aldrig smaka på det. Ingen jag kände drack det någonsin och jag tror aldrig jag kom iväg till Storan heller. Kort därefter la sig hypen. Det kan ha varit så att jag blandat ihop åren och att storhetstiden i själva verket var när jag gick i gymnasiet och att det sedan fadade ut när jag var i Italien. Hur det än ligger till med den saken så försvann i alla fall Passoã ur mitt blickfång och därmed ut ur min verklighet.
I fredags dök den upp igen och visst höll den sin exotism även efter provsmakandet. En perfekt blandning mellan Fanta Exotic och Festis Cassis. Trots dess söta smak finns det en viss beska hos mig själv när jag tänker tillbaka på det. Att jag inte lätt den stå kvar som en mystisk relik från forna Göteborgsnätter, att den inte fick ha sitt outgrundliga ã ifred. Jag var prompt tvungen att vara där och pilla.
Min bevikelse över detta lindrades dock av två väldigt roliga saker.
Nummer Ett. Fredrik utfärdade en officiell varning för att äta McNuggets för ivrigt. Det hade för honom slutat i en redig currydippfläck i sängen.
Nummer Två. Min kär syster Alva avslöjade att hon fortfarande inte kan hoppa i vatten utan att hålla för både näsa och öron.